funderingar om jämställdhet

De senaste veckorna har jag haft många funderingar på det här med socialt kön, genus, jämställdhet och hur rollerna skapas i samhället. I många tidningar har jag läst om pojkflickor och flickpojkar. I senaste numret av Vi Föräldrar hade ett färgföretag gjort en undersökning om hur barnrum målade i olika stilar. Flickor fick gärna ha pirat rum, men pojkar skulle helst inte ha prinsess rum. Varför är det så fel att vara flickpojke? Är det rädsla för att pojken senare kommer visa sig vara homosexuell? Men då borde ju lika väl pojkflickor också "riskera" bli homosexuella.

Barn hamnar mitt i ett samhällsfenomen som de inte ska drabbas av. Jag vill inte styra Nelly till att leka med varken bilar eller dockor. Hon ska få leka med det hon och med vem hon vill. Kanske beror mina tankar om hennes lek på att jag själv var och är en klassisk pojkflicka. Jag lekte mycket med pojkar och min bror och kusin. Jag fick inte alltid vara med för att jag var tjej, då la jag ner rösten och fortsatte leka. Tyckte det var dumt att jag inte fick vara med av en så dålig anledning. Min första riktiga tjejlekkompis träffade jag först när jag var 7 år och hade flyttat till Dalby. Tur att hon fortfarande finns kvar.

En dag för några år sedan fick jag ett litet utbrott på min mamma. Jag sa till henne: "Det du förutsätter att min bror inte kan, hade jag inte kunnat det hade du tyckt jag var dum i huvudet." Det gällde något hushållsnära, kommer inte ihåg exakt vad. Hon fick sig en rejäl tankeställare och tänkte nog om lite. Varför behandlar även en fritänkande mamma sina barn olika. Är samhällets influenser på tanke och handling verkligen så stark?

Alla tankar om hur olika kvinnor och män blir behandlade har lett till viss handlingsförlamning och ångest. Jag kan ju ensam inte göra något åt det. Hela processen är lång. Har även läst lite i en bok av Liza Marklund och Lotta Snickare Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra . Där beskrivs dagissituationer och skolan. Jag blev så arg av det jag läste att jag inte kunde sova. Varför ska flickor vara passiva och pojkar utagareande. Och varför lärs flickor passa upp på pojkarna redan i förskolan? Och värre blir det i skolan enligt boken, och jag känner igen det som om det vore min egen skoltid. Av all tid får pojkarna 2/3 av uppmärksamheten och flickorna 1/3. Varför? Och flickorna blev ofta avbrutna både av lärare och av eleverna innan de var klara. Snacka om att uppleva att man inte räcker till. Många flickor hamnar i duktighets fällan. I och med att de får mindre uppmärksamhet måste de prestera mer och jobba hårdare.

Ju mer jag tänker på allt detta, desto argare blir jag på att det görs skillnad på kvinnor och män, flickor och pojkar. Kan vi inte bara vara jämlika och jämställda och få lov att ha olika personligheter.

Tankeprocessen hos mig är inte klar och därför kanske inlägget är lite svamligt men det får ni ta, för nu är det så.